onsdag 11 maj 2016

Rätten att få vara en brådmogen bokmal


Sju år gammal bokmal samt hunden Rocky.

Jag var ett ganska allvarsamt lagt barn. Brådmogen och tankfull, tidigt verbal, resonerande och argumenterande. Läste gjorde jag tidigt också. När jag började skolan som sexåring hade jag redan läst i ett par år och slukade kapitelböcker hemma. Jag kände igen mig i Montgomerys Emily och Gripes Josefin, känsliga flickor som betraktade och analyserade sin omgivning. Jag önskade alltid att jag var en glad, robust och lättsam Pollyanna eller Kulla-Gulla istället, men det var jag inte.

Jag fick snabbt lära mig att det inte var särskilt uppskattat att vara ett sådant barn. Barn ska leka glatt med andra barn! Barn ska vara som de andra i gruppen! Barn ska ta livet med en klackspark!

Barn ska inte sitta försjunkna i tjocka böcker när de andra barnen i klassen fortfarande ljudar. De ska inte använda vuxenord. Ett sådant barn passar inte in. Det stör ordningen! Det utmärker sig i skolan, men på helt fel sätt!

Det viktigaste för min lågstadielärare var att vi barn drog snygga streck med linjal, hade ordning i bänken och skrev prydligt på de lilasuddiga stencilerna. Att vi satt fint på våra stolar och att vi var lydiga och uppmärksamma.

Det här var på åttiotalet. Ingen pratade om begåvade barn. Det begreppet fanns över huvud taget inte. Man var antingen duktig i skolan (en sådan som räckte upp handen, gjorde läxorna och använde linjalen i räknehäftet) eller så var man inte duktig i skolan. Att vara en sådan som lärde sig snabbt, men liksom utan att anstränga sig, och som dagdrömde sig bort på lektionerna och lämnade in knöliga läxor, det var en konstig sort som min fröken inte tyckte om.

Noel, huvudpersonen i Noel och den magiska önskelistan, delar den här erfarenheten med mig. Om att vara duktig, men på fel sätt. Om att vara ovanligt verbal, känslig och allvarsam, och därför inte riktigt känna sig hemma bland de andra barnen i klassen. Men även om det finns med sådant som är självupplevt i boken är den inte självbiografisk. Jag var inte utanför på det sätt som Noel är, men jag kände mig annorlunda.

I dag publiceras en intervju med mig i Dagens Nyheter, där jag pratar om Noel, om min egen skolgång och känslan av att inte riktigt passa in. En fin artikel, tycker jag, även om det förstås är svårt att få med alla nyanser i ett begränsat format.

Även om ett viktigt tema i berättelsen är Noels utanförskap så har jag inte skrivit Noel och den magiska önskelistan bara för brådmogna bokmalar. Min ambition har i första hand varit att skriva en spännande och berörande berättelse som förhoppningsvis kan tilltala många läsare. Men jag hoppas lite extra mycket att de barn som liknar Noel, Josefin och Emily ska hitta min bok och tycka om den.

Länken till artikeln i DN hittar du HÄR. Läs gärna hela artikelserien!

Om du känner igen dig själv eller ett barn i din närhet i beskrivningen av särskilt begåvade barn så rekommenderar jag varmt Linda Silvermans bok Särskilt begåvade barn, som precis kommit i svensk översättning på Natur & Kultur.

8 kommentarer:

  1. Klockrent Janina! Stor igenkänning på alltihop!

    SvaraRadera
  2. Jag känner också igen mig. Lärde mig läsa själv vid 5, vid 9 läste jag böcker och ledarsidor, vid 13 försjönk jag i sånt som Rid inatt och fann Kulla-Gullas popularitet obegriplig. Och jag är fortfarande sämst på att "leka". ;-)

    SvaraRadera
  3. Jag känner också delvis igen mig. Jag upplevde de första skolåren som oerhört tråkiga just för att jag hela tiden fick vänta in de andra och själv inte fick lära mig något nytt. För att inte tala om det där att försöka gömma undan för klasskamraterna att man gjorde bra ifrån sig (vilket satt i ända upp till gymnasiet) eftersom det upplevdes som negativt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är s tråkigt att det ska behöva vara så, att en del elever ska behöva sitta av tiden. Nu har det kommit en ny skollag som gör att skolorna är skyldiga att utmana alla elever. I alla fall en förbättring. Men attityderna lever till viss del kvar, även om mycket har förbättrats jämfört med när vi gick i skolan.

      Radera
  4. Och när läraren varje år uppmanar mina barn att tänka på att de ska lära sig att "skriva fint", så säger jag alltid efteråt att de kan strunta i det om de vill. Varför är det så himla viktigt? Bättre att de får fortsätta med något utvecklande.

    Som barn var jag också fel, både på lite samma och lite olika vis som du. Skriver kanske något om det på bloggen snart, har haft lite funderingar att göra det, ungefär sedan jag läste Noel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja exakt, vad är det med denna fixering vid handstil? Vill gärna läsa dina tankar om det här på din blogg, ser fram emot det!

      Radera