fredag 14 oktober 2016

En nybliven skräcknörds bekännelser



I många år förknippade jag skräck med så kallad fulkultur.

Filmer som Scream och Fredag den trettonde, tonårens guilty pleasure i form av Stephen King och Dean R Koontz, zombies, blod och blonda hejarklacksledare som skriker i falsett. Det fanns något lite sunkigt och ososfistikerat över skräck, trodde jag.

Tänk så fel jag hade. Min bild av skräck var en nidbild. En fördom som bottnade i okunskap. (Jag blandade ihop det man brukar kalla "gore" med skräckgenren som helhet, och jag fattade inte skillnaden mellan "terror" och "horror".)

I vintras började jag skriva på en spökhistoria och jag ville göra jobbet ordentligt. Jag kan inte skriva kontextlöst, utan jag vill veta hur den litterära traditionen ser ut för genren. Ha koll på vilka regler som finns, vilka författare som är stilbildande och vad som är de värsta klichéerna och stereotyperna. 

Så jag började bekanta mig med skräckgenren, och fastnade genast för gotiken och skräckromantiken. Och jag upptäckte att där fanns en typ av berättelser som jag älskade. Historier där blod och våld inte är primärt, utan där monster och spöken används som symboler för det mörka i människans psyke.

Att läsa skräck är som att ta hissen ner i källaren till vårt kollektiva undermedvetna, det är att hänga med Freud och Jung och utforska det otäckaste hos oss människor. Det andra. Galenskap. Ondska. Vad är vi mest rädda för? Vad drömmer vi om? Hur långt är vi beredda att gå när vi blir hotade? 

Jag skäms lite när jag tänker på vad jag trodde att skräck var. Och idag skulle jag vilja påstå att det finns få berättelser som är mer litterära och sofistikerade än skräckklassiker som till exempel Poes noveller eller Oscar Wildes Dorian Grays porträtt. Och börjar man krafsa lite på Bram Stokers Dracula hittar man en berättelse som ligger långt bortom blod, huggtänder och vitlöksflätor och istället sysslar med kvinnlig sexualitet och det djuriska inom oss människor. 

Skräcken har sina rötter i sagor, myter och mardrömmar och den sysslar med metaforer. Den som har läst mina böcker vet att den typen av berättande fascinerar och inspirerar mig.

I Slottet av is fanns det en tydlig sagostruktur och Härskaren var en pendang till, och mardrömsversion av, Minnas pappa. Ett slags dubbelgångarmotiv som faktiskt är vanligt i skräckromantiken. I Noel och den magiska önskelistan får Noel, (likt Dorian Gray!) möjlighet att få sina önskningar uppfyllda. Men hans handlande får också ödesdigra konsekvenser. Det finns ett gotiskt och skräckromantiskt element i den typen av dramaturgi, en slags "pakt-med-djävulen-tanke" som ligger under ytan och skvalpar. 

Nu har jag skrivit ett renodlat skräckmanus som ligger på förlaget och väntar på att bli läst. Det kanske verkar som om jag hoppar mellan genrer, men jag tycker själv att jag ser en röd tråd i mitt berättande. Jag tar avstamp i saga och myt när jag skriver. Arketyper och tidlösa strukturer fascinerar mig, likaså vårt undermedvetna och våra kollektiva mardrömmar. 

Och jag kommer att skriva fler mörka, kusliga berättelser, det är jag säker på. 

13 kommentarer:

  1. Tycker det är roligt med författare som provar lite olika grejer. :) Förstår om det kan göra marknadsföringen svårare, men som läsare gör det mig nyfiken snarare än förvirrad.

    Hur gick du tillväga för att få en överblick av skräcklitteraturen? Det finns ju så otroligt många böcker som borde läsas, men då finns det ju ingen tid kvar till att skriva. Det låter som du gjorde en målmedveten och organiserad satsning, snarare än lite ströläsning vid sidan om?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att du känner så för genrebyte, Bara hittepå. De författare jag beundrar har ofta rört sig mellan olika genrer men ändå lyckats behålla sin egen ton och berättarröst, det beundrar jag och det inspirerar mig.

      Vad gäller hur jag skräckbildat mig så har jag läst en hel del skräck under tiden jag hållit på med manuset. Jag läste en sommarkurs i litteraturvetenskap med skräckinriktning, och det gör jag också nu under hösten parallellt med skrivandet. Så det har varit rätt strukturerade studier: både skön- och facklitteratur och en del film också. Om jag inte tyckt att det varit så intressant hade jag nog inte lagt ner så mycket tid på att läsa andras texter. Men det är något som slår an hos mig i den här genren, jag är inte mätt på den än. Nästa vecka ska jag på Dorian Gray på Stadsteatern och ikväll blir det nog ett avsnitt av Carnivale på HBO. Så skräcktemat fortsätter trots inlämnat och avslutat skräckmanus.

      Radera
    2. Kan för övrigt rekommendera två böcker för den som vill veta mer om just skräck: Helena Dahlgrens 100 hemskaste och Horror Fiction, an introduction av Gina Wisker. Båda ger en överblick över genren utan att man behöver läsa precis allt (vilket ju skulle ta några år.) Helena Dahlgrens bok är av den personligt kåserande typen medan Horror Fiction är hard core akademisk facklitteratur.

      Radera
    3. Tack för tips! :) Så bra det låter med en nischad kurs i litteraturvetenskap.

      Radera
  2. Spännande! Jag delar nog din tidigare ambivalens mot skräck. Är måttligt förtjust i Stephen King och John Ajvide Lindqvist t ex. De är skickliga författare, inte tal om annat. Men när det blir för mycket blod och splatter tröttnar jag.

    Men jag håller med om att man med hjälp av skräcksymbolik kan berätta intressanta historier!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Både King och Ajvide är ganska ojämna. Stundtals briljanta, ibland snarare alldagliga rent litterärt. Jag läste Jurtjyrkogården i somras och blev helt golvad av hantverket, som faktiskt är riktigt, riktigt bra, särskilt i första delen av berättelsen. Men slutet på Jurtjyrkogården tyckte jag inte alls om. Kände likadant för Människohamn av Ajvide, som jag också läst i år. Gillar det kusliga, det outsagda, men när det går över i blod och monster och äckel tappar jag intresset.

      Tar man på sig skräckglasögon hittar man skräckinslag i författarskap som man kanske inte vid första anblicken förknippar med skräck. Tex är Mio min Mio rätt gotisk. Och en del av Joyce Carol Oates berättelser, för att nämna fler exempel.

      En uttalat skräckromantisk berättelse som jag gillar är annars Mare Kandres Bestiarium. Den rekommenderar jag för den som är sugen på mörkt, kusligt och vackert!

      Radera
  3. Måste bara skriva en hälsning! Känner så igen mig i din aha-upplevelse kring skräck. Min ahaupplevelse kom 2014 när jag pluggade engelska och skrev min c-uppsats om gränsöverskridande och genderperformativitet i Dorian Grays porträtt. Gick också loss på alla alternativa tolkningar av Dracula, Dr Jekyll & Mr Hyde, Wuthering Heights, Jane Eyre osv. Lycka till med studierna och skrivandet. Med vänliga hälsningar, Linn Åslund

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Linn! Vad intressant att du också har fastnat för samma typ av berättelser trots initialt motstånd/fördomar. Din uppsats låter intressant, kan man möjligen läsa den någonstans på nätet? Älskar nämligen Dorian Grays porträtt! Och tack stort för lyckönskningar!

      Radera
  4. Hej! Nej, tyvärr ligger den inte ute på nätet någonstans, men jag mejlar den till dig under dagen. Roligt att du vill läsa :-)
    Ha en fin dag// Linn

    SvaraRadera