fredag 24 februari 2017

BTJ-dragningen av Svartbäcken, nu som blogginlägg!


Jag presenterade Barnen på Svartbäckens sanatorium på BTJ:s förlagsdagar nyligen, och här nedan kan man läsa min presentation i skriftlig form (det är som sagt skrivet för en muntlig dragning, därav den något talspråkliga tonen):


Hej!

Jag heter Janina Kastevik och är här för att presentera min nya bok, Barnen på Svartbäckens sanatorium för er. Det är min tredje bok för mellanåldern.

Barnen på Svartbäckens sanatorium handlar om Saga, som är 13 år och som måste tillbringa sommaren hos sin farfar, den berömda skräckförfattaren Alvar Vigelius. Saga och Alvar känner inte varandra, de har bara träffats några gånger under Sagas uppväxt och Saga vill egentligen inte vara där. Alvar verkar vara en ganska vresig typ, och han är i sin tur inte alls glad över att ha sitt barnbarn boende hos sig. Svartbäcken är dessutom något av en spökstad. De har varit en blomstrande industribygd en gång i tiden, men nu har fabriken lagts ner och många hus står öde och tomma. Det är en dyster och kuslig stämning över hela byn. Allra kusligast är det gamla sanatoriet som ligger övergivet långt inne i skogen. Ganska snart efter att Saga kommit till Svartbäcken hittar hon ett fotografi av en pojke med en resväska och en adresslapp i papp runt halsen, och sedan börjar denna pojke dyka upp i hennes drömmar. Saga förstår att pojken vill henne något och hon misstänker att pojken har med sanatoriet att göra. Med hjälp av sin nya kompis Teo försöker hon lösa gåtan med pojken och sanatoriet.

Jag har hämtat inspiration från gammal, klassisk skräcklitteratur när jag har skrivit den här boken, och målsättningen har varit att bygga upp en kuslig och mystisk stämning. (Jag tycker den fångas fint av Maja Lindbergs omslagsillustration). Miljön är viktig i den här boken, den är nästan som en extra huvudperson – precis som i gamla skräckromantiska verk som tex Poes spökhistorier. Det finns ställen som Svartbäcken i Sverige, de ligger i norra Sverige och är oftast gamla gruv- eller industriorter som har avfolkats. Jag har använt mig av foton på nätet som inspiration, och sanatoriet är tex modellerat efter ett gammalt sanatorium utanför Borlänge som heter Solbacka.

Det är roligt att hitta inspiration utifrån, men om en text ska få själ, så måste den också fyllas med något inifrån författaren, tror jag. Och varje bok jag har skrivit har handlat om något djupt personligt också, något hos mig själv jag har haft ett behov av att utforska för att jag inte riktigt förstår mig på det. I det här fallet så handlar det om mörker och mörkrädsla. Saga, huvudpersonen är mycket mörkrädd. Sådär pinsamt mörkrädd, som det liksom inte är riktigt okej att vara längre när man är tretton år. Och så mörkrädd har jag också varit under en stor del av mitt liv, även i vuxen ålder. Man kan ju undra hur man tänker när man då ger sig på att skriva något riktigt läskigt och sitta och bygga upp scener med kusliga korridorer, övergivna barnsängar, mörka källare och onda mardrömmar? Kanske inte helt smart? Men skräcken för mörker är väldigt allmänmänsklig, och mörkret symboliserar ofta något annat vi är rädda för. Att läsa läskiga böcker kan faktiskt hjälpa oss att hantera det vi tycker är otäckt, som en slags katharsis.  Och det är en insikt som faktiskt har gjort mig mycket mindre rädd, både för mörker och för sådant som är läskigt i filmer och böcker. Bonus – med författaryrket – fungerar även som KBT-terapi!

Jo – en sak till vill jag säga om inspirationskällor! Leif GW Persson har fått vara något av en förebild för Sagas farfar, Alvar Vigelius. Det är en sådan där detalj som kan vara rolig att veta om man läser boken.

Jag har haft väldigt roligt när jag har skrivit den här boken och ambitionen har varit att det ska vara en riktig  bokslukarbok. Det är mycket cliffhangers och dramaturgiska vändningar i berättelsen. Jag hoppas förstås att boken får möta många läsare, genom er förmedlare. Och jag hoppas att många barn blir skrämda – precis lagom mycket: sådär härligt så att håren reser sig på armarna och det kittlar i magen och man har svårt att lägga boken ifrån sig.

Tack för att jag fick komma hit!

6 kommentarer:

  1. Å vad lässugen jag blir! Fast jag ju inte alls gillar skräck egentligen. Tydligen inte mina barn heller, försöker få läsa Glasbarnen för dem men får inte.

    Men de gillade verkligen Slottet av is. Kanske är Q mogen för Noel?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men visst gillar du lite mer krypande och kuslig skräck, som Maria Gripe? Det är mer den stilen, inget splatter och inga monster. Jag tror absolut att Q är mogen för Noel, särskilt om du högläser den.

      Radera
  2. Intressant! /Har aldrig gjort en dragning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul at få chansen och komma och försöka charma bibliotekarierna, tycker jag. Väldigt viktigt att de vill förmedla boken vidare till läsarna, ju.

      Radera
  3. Låter hur bra som helst. Och bra dragning! Inser just att min var på tok för kort - jag MÅSTE lära mig att breda ut mig lite mer. Den där så kallade "ödmjukheten" sitter i men ödmjukhet säljer fasen inga böcker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag fick fem minuter av förlaget, och de utnyttjade jag till max ;-).

      Radera