onsdag 8 mars 2017

Christin Ljungqvist gästbloggar: Det övergivna Sverige

Christin Ljungqvist, författare till de kritikerrrosade YA-romanerna Kaninhjärta, Fågelbarn och Rävsång gästbloggar hos mig idag!

Christin är aktuell med Vita Tigern, som släpps den 22 mars. Läs hennes inlägg om övergivna platser, ett inlägg som passar extra bra på min blogg. Jag har nämligen, precis som Christin, fascinerats av alla fantastiska fotografier av övergivna platser som finns på nätet. Hela Svartbäcken, och framför allt sanatoriet i Barnen på Svartbäckens sanatorium är inspirerade av fotografier av sådana kusliga, vackra och ödsliga byggnader.

"Ett jättelikt, rostande observatorium mitt i skogen, en bil det växer ormbunkar i, en ekande radiostation nere vid havet med kaffekopparna kvar på borden – jag har ännu inte mött någon som inte fascineras av vår världs övergivna platser. Som inte vill ta sig en närmare titt, som inte undrar vad som har hänt. Platser som en gång surrat av aktivitet, saker som en gång slitits hårt, vad kan få människor att släppa taget om dem? Bara gå, och aldrig se sig om?

Jag heter Christin Ljungqvist. Jag debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta (Gilla Böcker, numer del av Lilla Piratförlaget). 2013 släpptes Fågelbarn, 2014 Rävsång. Nästa bok, Vita Tigern , släpps 22 mars 2017 och har titeln till trots inget med mina tidigare böcker att göra. Boken utspelar sig i ett framtida Sverige, fullt av platser som blivit övergivna. Hela städer har återtagits av skogen och ingen kör längre bil.

När jag växte upp stod ett par hus i Vallda och förföll (ett av dem figurerar i Fågelbarn), de är rivna nu. Men då, det var en sport att ta sig in i dem, att peta i sådant som varit någon annans som ett slags osofistikerad variant av urban exploring (där man absolut inte ska peta runt, utan lämna allt som man hittar det). Helt magnetiskt. Det var som att känna sig osynlig, om så bara för en stund. Att vandra runt som ett spöke och vara helt fri. Nu vågar jag verkligen inte bryta mig in någonstans. Och det är lite synd. Jag beundrar dem som vågar, som medelst grova kängor och rep hissar sig ner i schakt eller kryper i katakomber med kameran redo. Kanske är det det som fascinerar med övergivna platser? Friheten, odödligheten? Att gå över en förbjuden gräns och riskera lite?

Under skrivandet av Vita Tigern var övergivna platser, abandoned places, något jag ofta googlade för inspiration. Det finns ju så mycket! Sjukhus, herrgårdar, nöjesfält! Trädrötter som tränger upp genom vackra stengolv, tak som rasat in så att man ser himlen, vatten som svämmat över så att fiskar simmar mellan rummen. För mig var det här en makalös insikt – jag trodde att vi levde i en ordnad tid, att vi hade kartlagt hela världen. Så finns dessa mellanrum, dessa parenteser, några med förklaringar (Tjernobyl) och andra som olösta gåtor. Bredvid friheten och känslan av odödlighet kanske det är vad som fascinerar? Känslan av att stå kvar, efter katastrofen, och bevittna den?

Det övergivna, som begrepp, går att vända och vrida på hur mycket som helst. Det kräver en närstudie av filosofisk karaktär, det kräver en egen bok. Jag får nöja mig med att använda ruiner, bilvrak och gammalt skräp i Vita Tigern som en kuliss, en olöst gåta vars svar bara anas, kittlande nära men ändå precis utom räckhåll. Man får fortsätta undra vad som fick människorna att bara gå och aldrig se sig om, jag tror det är bra så. Jag tror, att när vi kan vår värld har vi blivit för lata. Vi behöver vara nyfikna, vi behöver undra, vi behöver leta svar. Vi behöver våga oss över förbjudna gränser och riskera lite."